Kvinnlig intelligens och eskapism

Lisen Stibecks fotografi är resultatet av hantverksskicklighet, ärlighet och en oändlig utforskning av kvinnlig intelligens.

TEXT: MARIE BIRDE, FOTO: LISEN STIBECK

Foto med tillstånd av Lisen Stibeck, www.lisenstibeckphoto.com

Lisen Stibeck sitter i de få dagsljusstrålar hennes ateljé kan fånga denna regniga morgon. Hon ögnar fram sin senaste fotoserie när citatet om kvinnor glider fram ur hennes hjärnvrå. Allt hon kan tänka på just nu är hur det är dags att lyfta fram kvinnor och deras strävan att skapa en förändring i världen. Hennes bilder, en blandning av drömmar, hantverk och konst, presenterar suddiga former som förvandlas till en kvinnokropp när man tittar noga. På sätt och vis representerar bilderna henne själv som person.

Hon döper serien till ”Kvinnor i flödet” och hoppas att bilderna ska uppmuntra till vanlig kvinnlig styrka, intelligens och kraft. Men om de kan ge betraktaren en stunds vila eller utrymme för eskapism, är hon nöjd med det också. Bilderna är naturligtvis öppna för tolkning och så länge hennes bilder väcker känslor eller en känsla av igenkänning, då känner hon att hon har lyckats. Enligt henne är det vad fotografi handlar om.

Stibeck är en smyckesdesigner som senare blev fotograf. Hon är en fotograf som låter sina bilder ta över hela hennes värld. Hon bär ständigt projekten i sitt hjärta och de tar vanligtvis år att slutföra. Hon kan prata om varje bild i timmar… hur hon träffade modellerna och vann deras förtroende. Hur hon känner att hon porträtterar dem som de är innerst inne, så som de vill vara, även om de själva kanske har glömt bort dem. Och hur deras relation gick bortom kameran och vidare.

Foto med tillstånd av Lisen Stibeck, www.lisenstibeckphoto.com

”Man måste vara ärlig när man jobbar som fotograf, annars är det som att man stjäl själarna från dem man fotograferar.”

När Lisen Stibeck väljer motiven till sina porträtt gör hon det med stor omsorg. Hon dras till dem som annars gömmer sig: de osynliga och sårbara. Människor som blir nedvärderade eller de som av olika anledningar hamnat i samhällets utkanter. Vad motivets yrke är, eller varifrån de kommer, avslöjas aldrig. Stibeck minns när hon en gång kritiserades för att alltid välja snygga modeller. ”Med skönhet är det inte särskilt svårt att skapa något vackert”, sa de, men kritikern missförstod allt. På sitt eget säregna sätt lyckas Stibeck få fram den dolda skönheten hos alla, det har ingenting med utseende att göra.

När man beskriver hennes insatser blir det tydligt att motiven tycks välja Stibeck, snarare än tvärtom, vilket vanligtvis är fallet med människor som ser världen i polaroidbilders format.

Men Stibecks kameralins riktar sig ständigt inåt och den färdiga produkten fortsätter att överraska världen. Hennes enkla metod är att behandla människor respektfullt, konstaterar hon. Det lärde hon sig av sin mamma, som alltid behandlade andra likadant, oavsett vad. ”När man lär sig mänskligt värde som barn bär man med sig det för alltid. Jag tror verkligen att det finns gott i alla människor”, säger hon.

Stibeck upptäckte först fotografins magi på ett antikvariat i Stockholm. Hon bläddrade igenom en bok av Mary Ellen Mark. Vid den tiden visste hon varken att Mary Ellen Mark var en ikon inom dokumentären eller hur viktig hon skulle bli i sitt eget liv. Boken fascinerade henne och hon kunde inte släppa taget om en av bilderna: den på en kvinna i ett badkar. Hon kunde fortfarande inte släppa taget om den veckor senare. Att en enda bild kunde förmedla så starka känslor fascinerade henne.

Foto med tillstånd av Lisen Stibeck, www.lisenstibeckphoto.com

Många år senare blev Mary Ellen Mark Stibecks mentor och en stark vänskap utvecklades mellan dem. Stibeck förklarar: ”Mary Ellen ville inte påverka mig, men hon pushade mig att uttrycka mig. Hon lärde mig också att tro på mig själv och att få fram mitt sanna jag.”

Det finns likheter mellan Mary Ellen Marks och Lisen Stibecks verk. De skapar båda intima porträtt, och vissa av dem skulle lätt kunna misstas för stillbilder från en film. Deras fotografier berättar historier utanför ramarna, man måste bara ställa rätt frågor.

Som fotograf beskriver Stibeck sig själv som nyfiken och orädd. Tack vare sin kamera har hon hamnat på porrklubbar i Mexiko och träffat prostituerade i Marocko. ”Men jag är inte en dåre”, säger hon och tillägger: ”Jag vet när jag kan vinna någons förtroende och när jag ska sluta. Jag är alltid transparent med mitt arbete och vilket syfte mina bilder ska ha. Man måste vara ärlig när man arbetar som fotograf, annars är det som att man stjäl själarna från dem man fotograferar.”

Stibeck har fortfarande kontakt med många av de kvinnor hon porträtterat, och om de behöver hennes hjälp ger hon den gärna. Att inte släppa taget är en del av processen, och att aldrig kompromissa med tiden, även om projekten tar år att slutföra. Även för själva fotografierna har hon valt en tidskrävande och komplicerad analog framkallningsteknik.

”Jag behöver tiden, och min hand, för att fylla bilderna med alla känslor som följer med dem. Det är svårt att förklara, men utan handens beröring känns fotografierna aldrig 100 procent.”