I den moderna porträttfotografens konstellation är det få namn som lyser lika stadigt – och så subtilt – som Mark Seliger . Under de senaste tre decennierna har Seliger skapat en samling verk som i tysthet omdefinierat kändisporträtt och förvandlat flyktiga ögonblick till kulturella artefakter. Medan många fotografer jagar nuets omedelbarhet, bygger Seliger tålmodigt ett arkiv av närvaro: känslomässigt intelligent, kompositionellt djärv och omisskännligt sitt eget.
Seligers resa började i Amarillo, Texas, 1959 med en 35mm-kamera som han fick i gåva av sin bror. Det som kunde ha varit en tonårshobby utvecklades snart till ett tidigt kall. Efter att ha flyttat till New York och börjat på Rolling Stone 1987 blev han chefsfotograf 1992 – ett avgörande ögonblick både för honom och för tidningen. Under det kommande decenniet fotograferade han mer än 125 omslag till Rolling Stone och formade därmed den visuella språket i amerikansk popkultur på 1990-talet.
Seligers stil är omedelbart igenkännbar: en blandning av klassisk form, måleriskt ljus och kuslig intimitet. Oavsett om han fotograferar Kurt Cobain i en skrynklig kofta eller Barack Obama med en eftertänksam blick, lyckas Seliger fånga inte bara ytan utan även antydan till ett inre liv. Hans bilder är rika på motsägelser – eleganta men ändå opretentiösa, stiliserade men aldrig sterila, djupt eftertänksamma utan att förlora spontaniteten.
Det som utmärker Seliger är hans förmåga att vandra på balansgången mellan myt och sårbarhet . Han fotograferar inte bara kändisar; han samarbetar med dem och bjuder in motiv till noggrant utformade rum som känns som världar för sig själva. Från skarpa svartvita närbilder till utarbetade miljöporträtt bygger hans verk på traditionerna från Irving Penn och Richard Avedon, samtidigt som de förblir tydligt samtida.
Seliger låter sig inte begränsas av underhållningsindustrins fällor, utan har även riktat blickfånget mot humanitära och dokumentära projekt. Hans gripande serie efter 9/11, "In My Stairwell", och hans pågående arbete för HBTQ+-organisationer visar en fotograf som är lika engagerad i mänsklig värdighet som i berömmelse. År 2020 använde han sin årliga Oscar-porträttstudio – känd för sin frodiga, gammaldags Hollywood-belysning och avslappnade elegans – som en insamlingsplattform för COVID-19-hjälp, där han sammanförde kändiskultur med sociala handlingar.
Utanför studion är Seliger också musiker, berättare och en stillsam ljusfilosof. Hans kamera må rama in världen, men det är hans empati som ger hans porträtt resonans. I en tid som domineras av digital glans och bildtrötthet påminner Seliger oss om vad fotografi kan vara: ett ögonblick av stillhet, ärlighet och kontakt.
Idag hänger Mark Seligers fotografier i stora institutioner, från National Portrait Gallery till privata samlingar runt om i världen. Ändå är kanske hans största prestation hur omedelbara hans bilder fortfarande känns. De fryser inte bara tiden; de viskar den tillbaka till oss och erbjuder glimtar av vilka vi är – kända eller inte – när någon verkligen tittar.
