Solstånd

"Det var också i denna lägenhet som det stod ... ett gigantiskt ur av ebenholts. Dess pendel svängde fram och tillbaka med ett dovt, tungt, monotont klang; och när ... timmen skulle slås, kom det från urets kopparlungor ett ljud som var klart och högt och djupt och ytterst musikaliskt, men med en så säregen ton och betoning att orkesterns musiker, vid varje timmes förlopp, tvingades pausa ... för att lyssna till ljudet; och således upphörde valsarna med nödvändighet sina utvecklingar; och det uppstod en kort förvirring i hela det glada sällskapet; och medan urets klockspel fortfarande ringde, observerades det att de yraste blev bleka, och de äldre och lugnade strök händerna över sina pannor som i förvirrad dagdröm eller meditation. Men när ekona helt hade upphört, genomsyrade ett lätt skratt genast församlingen ... och [de] log som åt sin egen nervositet ... och avlade viskande löften, var och en till den andre, att nästa klockslagning skulle ske." borde inte framkalla någon liknande känsla hos dem; och sedan, efter sextio minuters förlopp ... kom ännu en klocka, och sedan var samma oro och darrning och meditation som tidigare. Men trots detta var det en munter och magnifik fest." – EA Poe